Jag har just nu rätt så mycket tvivel på Big Bang. Det verkar som om ΛCDM CCM – Big Bangs Kanoniska Modell – har gått och motbevisats i ett slag. Jag fastnade i en föråldrad och rätt så ordentligt vinklad genomgång av argumenten emot Big Bang [BB30]. Jag har ännu inte kommit fram till någon egen idé om Big Bangs relevans för verkligheten, man måste med en balanserad och objektiv blick gå igenom alla kosmologiska alternativ, innan man kan välja någon av dem, välja bibehållen neutralitet, eller förkasta dem allihop för metodologiskt filosofisk övertro (alluderande på sena Wittgenstein).
Min lista av fel i Big Bang:
- INFLATION FUNGERAR INTE:
- Big Bang utan inflation: är högst osannolik, och borde antingen falla ihop till en ny singularitet, eller skapa ett universum fullt av små bubblor vari allt finns - universum är platt, detta är platthetsproblemet.
- Guths inflation: fixar platthetsproblemet, Guths inflation är motbevisad av Stephen Hawking, Roger Penrose visade att Guths inflation kräver mycket osannolik fininställning för att leda till det observerade universum, och att den skapar en alltför hög entropi [Grib].
- Andrei Lindes kaotiska inflation: är inte motbevisad, Lindes kaotiska inflation är en extraordinärt otrevlig Steady State där C-fälten förlagts utanför det observerbara universum, och så är en extrem ad-hoc-lösning som gjorts otestbar.
- Osannolikhet: Paul J. Steinhardt [Stei1], en av inflationens viktigaste teoretiker, har gjort räkningar som dels visar hur ohyggligt osannolikt det är att ett Big Bang utan inflation leder till en platt universum, men när han gjorde samma räkningar med inflation, så blev det än mer osannolikt, nämligen 1 på 10 upphöjt till 10¹⁰⁰ gånger mer osannolikt jämfört med inflationslösa modeller [Stei2] — inflation som principiell lösning är därför motbevisad.
- FÖR MÅNGA AD-HOC-LÖSNINGAR: ett stort antal ad-hoc-lösningar ses av många fysiker som legio, men för mig som en indikation på att systemet på ett Aristoteliskt vis skall räddas till varje pris; ad-hoc-lösningarna inför var och en ytterligare parametrar till hela klustret av fininställningsproblem — filosofiskt korkade fysiker uppfattar detta som “högprecisionsförutsägelser”, men det gäller bara om den modell som de tar för givet är sann, den infördes just därför att den förra modellen kollapsade — “högprecisionsförutsägelserna” är därför en ytterligare fininställningsparameter och således ett problem, ingen förutsägelse.
- Inflatio ad hoc: minst två ad-hoc-lösningar tillgripna inför totalkollapserna i inflationsserien (se 1).
- Bakgrundsstrålningen: skall egentligen vara 5-50K, inte 2.7K, att hävda att den upptäckta 2.7K är den eftersökta är en oärlig efterhandskonstruktion.
- Accelererande universum: eftersom man upptäckte alltför gamla klotformiga stjärnhopar, tvangs man tillgripa ett accelererande universum – även om ett accelererande universum i sig inte är en ad-hoc-lösning, så bygger den inte ursprungligen på observation, utan tillgreps för att undanröja en paradox – man får lätt idén att de senare observationer om ett accelererande universum har gjort utifrån premisser som går ut på att universum accelererar, [Denna kritik är främst moralisk!]
- Extra fininställningar: Big-Bang-specifik fininställning, grundämnessyntesen kräver flera parametrar, relativa storlekskillnaden mellan graviation och expansionsenergi ω, den kosmologiska konstantens storlek — en storlek som avviker horribelt från alla prediktioner som ligger vid 10¹²⁰ gånger större eller noll — densiteten får vid Big Bang skilja sig max 10⁻⁵⁹ från den kritiska. (ΛCDM-Big-Bang kräver 14 fininställnings parametrar)
- Mörk energi: måste tillgripa “mörk energi” för att balansera den kosmologiska konstanten och mörk materia.
- Dysfunkta fininställningar: mismatch i fininställning av den kosmiska inbromsningsparametern för olika objekttyper.
- Finstrukturkonstanten: skall variera med tiden, men det verkar inte som den gör det.
- ΛCDM CCM KRASCHAR: eller snarare ser ut att vara på väg ut – observera att ΛCDM CCM inte är den enda möjliga Big-Bang-teorin, utan bara den teori som karriär-vetenskaparna jobbat mest på genom att följa minsta motståndets väg:
- ΛCDM CCM obsolet: Big Bangs standardmodell (fram till 2010) ΛCDM CCM motbevisades 2010[Krou1] [Krou2] och därefter, till förmån för den fula ad-hoc-modellen MOND.
- ΛCDM CCM strider mot energiprincipen: ΛCDM CCM strider mot energiprincipen genom att vakuum skapas som ökar nollpunktsenergin och den potentiella energin så att universum accelererar – för mig framstår det här som extremt oärligt: kosmologerna pratade ner Steady State för att den till synes stred mot energiprincipen, något som inte är sant då materia med positiv energi balanseras mot rymd med negativ energi, men när ΛCDM CCM utformas att blatant bryta mot energiprincipen, då borde detta räcka för att total-förkasta alla som arbetar enligt ΛCDM CCM för filosofiska illusionister.
- PROBLEMEN I DE STORA SKALORNA:
- Väggproblemen: det finns för storskaliga strukturer som sträcker sig långt bortom den punkt där de inte borde ha hunnit bildas än, dels de Stora Väggarna, dels därefter (minst) 13 ytterligare liknande väggsystem periodiskt återkommande med 130 Mpc:s avstånd.
- Asymmetriproblemet: det finns en stor rödförskjutningsasymmetri på himlen där objekten på Centaurus/Hydra-sidan har generellt större rödförskjutning än på motsatt sida — detta har tolkats som Den Stora Attraktorn, men i astronomimedvetandet “gled den liksom ut utanför” universum och börjar nu heta “Det Mörka Flödet”, tydligen två ad-hoc-tillgrepp på raken.
- Evolutionslösheten: det finns för mycket utvecklade galaxer ute vid rödförskjutning z = 6-7 med alltför hög metallhalt, klotformiga stjärnhopar tycks vara färdiga precis vid Big Bang, eller rentav före dess (kanske – åldersbestämningar är ofta vanskliga); luminositetsutvecklingen hos de ljusaste klustergalaxerna (BGC) kan inte övertygande förklaras av en enskild utvecklingsmodell - till exempel stämmer röntgen-lågaktiva BGC:er endast med avsaknad av utveckling, medan de röntgen-högaktiva BGC:erna generellt är ljusare vid högre rödförskjutningar.
- Korrelation utan evolution: mätningar i två-punkts korrelationsfunktionen för galaxer anger att denna snyggt följer en exponentialfördelning över tre storleksordningar (10-sizeade?) i separation; detta i strid med N-kropparssimuleringar i alla möjliga Big-Bang-modeller.
- KVASARRELATERADE PROBLEM: Om kvasarerna allihop befinner sig mycket närmare oss än vi trodde, så är det inget egentligt motbevis mot Big Bang, men det mesta av Big Bangs modellbygge utgår ifrån att kvasarernas rödförskjutning nästan helt och hållet beror på deras avstånd ifrån oss; om de visar sig vara närbelägna, måste man i Big-Bang-teorin och alla andra modeller göra en genomgång för att rensa bort alla slutsatser som beror på detta grundfel. Nedanstående fel spinner på temat att deras rödförskjutning till betydande del inte alls beror på deras avstånd, utan något helt annat:
- Kvasarrödförskjutning: kvasarer verkar av flera skäl ligga närmare än vad deras rödförskjutningsproblem anger, ett är att de är statistiskt kopplade till objekt som har lägre rödförskjutning, ett annat är att rödförskjutningen är kvantiserad[Guth], ett tredje är att kvasarers ljuspolarisering är lägre än vad man kan vänta sig om de vore rödförskjutna på grund av avståndet, ett fjärde är att kvasarer förekommer som mest vid rödförskjutning z = 2,5-3, men de borde öka i antal mot mycket högre rödförskjutningar, ett femte är att den interstellära absorptionen inte ökar med högre rödförskjutningar.
- Brist på dimma: Gunn-Peterson-effekten bör dölja galaxer bortom z = 6,1 genom spridning, men en sådan galax kan observeras runt kvasar PG 0052+251 vid z = 6,56.
- Brist på polarisering: Polarisering genom Faraday-rotationer skall enligt Big Bang öka när radiostrålning passerar ett plasma för ökade avstånd, men angående kvasarer är polariseringen lägre vid z = 2 än vid z = 1.
- Hög metallicitet: emissionslinjer för kvasarer med z > 4 indikerar metalliciteter högre än solens.
Jag lägger till fler referenser senare, i mån av tid. Jag håller på att planera för en enkel astronomibok för vanliga människor – det här är alldeles för komplicerat för att ha med i en sådan bok så därför rapar jag upp det här – men det är en god anledning till att inte heller bygga upp boken som om Big Bang vore den enda sanna kosmologin. I stället tänker jag skriva att alla som tror sig veta har fel, att mänskligheten inte vet, utan är mycket vetenskapsfilosofiskt omogna när de tar sina ad-hoc-modeller för att vara något annat än långsökta hack.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar