“Coaching” är bara en anglifiering av “träningsledning”, en “coach”
är en tränare, en coachad är en tränande. Man har sedan generaliserat
detta till att även gälla skarpt läge: för en idrottstränande är
tränaren alltså även tillgänglig under själva tävlingen, för en
“utbildande coach”, även kallad lärare, är tillgänglig under skarp
praktik, fram till kurs-godkänd f.d. elev.
Coaching handlar om att den coachade under själva träningen har så hårt
fokus på sin uppgift att helheten försvinner, och tränare har till
uppgift att hålla koll på denna helhet (detta gäller även under s.k.
parprogrammering - som används under ‘agile’ - men detta koncept förs
inte till coaching), bl.a. att den tränande inte tränar fel saker och
inte förtar sig.
Tredelning
Coaching i fysiska situationer handlar som regel om idrottsträning,
eller träning för förbättrad hälsa och kondition.
Coaching i emotionella situationer innehålles i begreppet jagstödjande
och jagstärkande terapier, även om de senare framstår som väldigt
underliga och mekaniska förhållningssätt som bara funkar för jagsvaga
personer med olika psykiatriska sjukdomar. Även rådgivningspsykiatri och
själavård är jämförbara med emotionell coaching.
Coaching i intellektuella situationer handlar om problemlösning i form
av problemdefinition och “bollning” med olika lösningsförslag i
problemdefinitionens kontext.
I alla coachingsituationer skall det vara den coachades behov som
tillfredställs, och coachen är assistent/mentor/rådgivare. För att en
coaching skall bli lyckad måste coachen tala samma språk som den
coachade, och bör också undanhålla sig från att tycka saker, utan i
stället förklara.
Det har uppkommit en massa skrock (typiskt NLP, neurolingvistisk
programmering) inom coaching-kretsar baserat på en otillbörlig och
ogrundad generalisering av idrottsträningskoncept, och på att de flesta
s.k. coacher inte riktigt fattar vad det handlar om, utan har en massa
egna åsikter som de inte kan kontrollera. De tre tillämpningsområdena
för coaching har bara två saker gemensamt, problemlösningen i sig, och
att den coachade skall behålla tillräckligt mycket av initiativ för att
problemlösningsprocessen skall komma inifrån.
Fysisk coaching
Den fysiska idrottsträningen går ut på att hjälpa den idrottande att
träna rätt saker på rätt sätt utan att skada sig — samt att den
idrottande “programmerar sig” i form av mental träning, något som består
av fokusreglering och förberedelse för handlingar i ett hårt lopp som
kräver hög uppmärksamhet - det finns inget övernaturligt i denna mentala
träning annat än att individen är förberedd och har tränat förmågan att
fokusera. Idrottstränaren är en tyst assistent som driver på, peppar,
avbryter, lugnar och förklarar. Idrottstränaren kan också delta genom
att träna med och vara en kompis — bland annat för att känna efter
själv. Den fysiska idrottsträningens emotionella sida är: enbart stödja,
och leda, inget annat.
Emotionell coaching
Den emotionella rådgivningen handlar fastmer om att en individ eller
grupp av individer (vanligen en familj) skall lära sig att förstå orsak
och verkan i relationerna, så att om jag säger/gör så, så reagerar den
andre så. Man kartlägger så personerna och deras relationer till
varandra, och arbetar systematiskt med att förändra de respektive
rollerna och relationerna till att fungera på ett annorlunda sätt.
Vanliga verktyg är att, förklara individers förhållningssätt genom
personlighetstyp (och att förklara dessa för naturliga genom att ange en
positiv funktion), att reda ut de bakomliggande känslorna i negativa
reaktionsmönster samt att ge andra bättre förhållningssätt och
tolkningar som kan ersätta dessa negativa reaktionsmönster. Den
emotionella rådgivningens emotionella sida är oerhört komplex och kan
inte ringas in i några meningar — rådgivaren måste dock arbeta utifrån
att alla problem kan lösas om man vill lösa dem och alla respekterar
varandra (platt och kantigt sagt).
Intellektuell coaching
Den intellektuella coachingen skall vara helt avfokuserad från
individ, man är helt koncentrerad på att lösa ett problem i en
problemlösningssituation där det kärvar för den “coachade”. Den enda
emotion som egentligen bör finnas är ett visst fokus och tech-freakens
lekfulla lattjo-lajbans-attityd inför själva problemlösningen, och —
idealt sett — en verktygsneutralitet där man ser verktygen endast som
verktyg med en viss tillämpning och en viss funktion. Coachingen behövs
för att göra en genomgång av problemet, så att den coachade själv kan
upptäcka element som saknas, tankegångar som man skjutit åt sidan och
att bryta fokus på fel saker. Coachen initierar att den coachade
beskriver problemen, frågar om detaljer som den coachade kan ha glömt
(Einsteinmetoden: man frågar likt en dum 8-åring), så att problembilden
klarnar - vanligen avbryts coachingen redan här med att den coachade
utbrister “javisst ja, det där hade jag inte tänkt på!” och därefter
sätter igång att arbeta vidare, utan att coachen riktigt fick reda på
vad det var den coachade kom på. I mer komplicerade fall, måste coachen
delta med att noggrant kartlägga den tekniska problembilden genom
tekniskt frågande — och i sådana situationer krävs att coachen är nästan
så tekniskt kunnig som den coachade, så att frågandet blir systematiskt
och att problembeskrivningen verkligen blir tekniskt heltäckande för
relevanta teknologier/vetenskaper. Intellektuell coaching kräver inte
att coachen är så mycket expert som den coachade, men nästan lika
mycket, vilket gör att teknisk coaching bör skötas mellan kollegor med
liknande expertis — något som sedan länge är en vedertagen arbetsform i
universitetsvärlden.
Principer
Postmodernt skit i coachingtänket
Jag har sett och hört om så många idiotiska beteenden. Klassikern är
när en chef och förment coach avbryter problembeskrivningen med “vad
tycker du själv?” Strikt sett skall sådana chefer byta tjänst till någon
sorts underhuggare, kanske i pennförrådet, på grund av bristande social
kompetens och för att de stör ordningen, flytet, i företaget. En annan
sak som skall bestraffas med avsättning och förrådstjänst är när chefen
tror att det i coaching ingår att chefen skall tycka bra eller dåligt om
den coachade. En coach skall inte tycka ett förbannat dugg, utan
förhålla sig åsiktsneutral (se nedan), och om detta av olika skäl inte
går att förena med en chefsroll, då skall man skapa ett nytt system med
separata chefer och coacher. Som pseudocoach bör också betraktas de
svenska skollärare som tycker till om elevernas studieval. Jag har sett
saker som borde bestraffas med utskällning, skamvrån och struthatt.
“Coachingkontraktet”
Det första med coaching är att coach och coachad skall vara överens om
att coaching sker, och att bägge är i sådant läge att de kan acceptera
rollerna — artighet är inte en social polityr och ett sätt att glänsa
inför andra — utan det är en kulturellt vedertagen norm för formen för
förhandlingar om tillfälliga relationer såsom diskussion, coaching,
m.m.. I den hypotetiska grobianska kulturen kan en sådan artighet
exempelvis innebära att man rycker upp en dörr till ett rum och skriker:
“jag behöver coaching, är du i rätt läge?” varpå man får svaret “ja”
eller “nej” eller “stör inte, stick!”.
Roll av åsiktsneutralitet
Det andra med coaching är att coachen inte skall tycka saker, och inte
heller utan lägeskontroll fråga “vad tycker du själv?” — coaching kan
innebära att man, helst den coachade, etiketterar specifika objekt,
problem och situationer med värderande uttryck, men både coachen och den
coachade måste vara helt på det klara med objekten, problemen och
situationerna som man talar om innan man på allvar tycker till. Coachen
skall anta en åsiktsneutral roll, som på ytan är likgiltig till enskilda
aspekter av situationsbeskrivningen, och subjektiviteter kan
tillhandahållas men skall då alltid tillhandahållas som varningar
utformade som neutrala konsekvensbeskrivningar, eller som objektiva
beskrivningar av potentiella fördelar. Det är under inga omständigheter
så att en coach kan eller skall vara objektiv eller emotionellt detachad
från den coachade — i stället antar coachen en öppen sken-neutral roll
för att kunna tillhandahålla begrepp, förslag, idéer,
tolkningsmöjligheter och en emotionell icke-subjektiviserande frihet för
den coachade att välja lösning utifrån problemets diktat. Det är dumt
att tro att en coach inte i grund och botten är subjektivt positiv till den
coachade och coach-rollen, vad man vill få bort hos coachen är de vanliga
individernas kulturella strömlinjeformning och det (undermedvetna)
konsensussökande som kan begränsa individer från att hitta en korrekt
lösning. Coachens roll är att vara kulturlös och icke-dömande i rollen,
inte att föreslå eller acceptera dumma lösningar som strider mot
kulturen som i sig så kan skapa svårigheter. Coachen skall släppa fram
individens egna känslor.
Tillbaka till grunden
Det tredje med coaching är att coachen snabbt måste identifiera
coachningstyp: för tekniska problem gäller intellektuell coaching, för
emotionella och relationella problem gäller emotionell coaching och för
fysisk träning gäller fysisk coaching, och individuella tekniker kan
sällan överföras från den ena sfären till den andra, bl.a. hjälper
mental träning inte ett dryft när man inte vet hur man skall hitta
problemet i den krånglande skrivaren. Coachen måste med sin känsla och
intuition snabbt hitta rätt roll, och vid behov möjligen kunna byta
roll. De enda frågeställningar som är generellt giltiga för alla tre
former av coaching är:
★ var är vi? ★ vart vill vi? ★ hur
kommer vi dit?
Där coachen tillhandahåller frågandet, och den coachade tillhandahåller
det uttryckliga tyckandet, när så den objektiva problembilden klarnat
för alla deltagare.
Inlägg
