Vad coaching går ut på

“Coaching” är bara en anglifiering av “träningsledning”, en “coach” är en tränare, en coachad är en tränande. Man har sedan generaliserat detta till att även gälla skarpt läge: för en idrottstränande är tränaren alltså även tillgänglig under själva tävlingen, för en “utbildande coach”, även kallad lärare, är tillgänglig under skarp praktik, fram till kurs-godkänd f.d. elev.

Coaching handlar om att den coachade under själva träningen har så hårt fokus på sin uppgift att helheten försvinner, och tränare har till uppgift att hålla koll på denna helhet (detta gäller även under s.k. parprogrammering - som används under ‘agile’ - men detta koncept förs inte till coaching), bl.a. att den tränande inte tränar fel saker och inte förtar sig.

Tredelning

Coaching i fysiska situationer handlar som regel om idrottsträning, eller träning för förbättrad hälsa och kondition.

Coaching i emotionella situationer innehålles i begreppet jagstödjande och jagstärkande terapier, även om de senare framstår som väldigt underliga och mekaniska förhållningssätt som bara funkar för jagsvaga personer med olika psykiatriska sjukdomar. Även rådgivningspsykiatri och själavård är jämförbara med emotionell coaching.

Coaching i intellektuella situationer handlar om problemlösning i form av problemdefinition och “bollning” med olika lösningsförslag i problemdefinitionens kontext.

I alla coachingsituationer skall det vara den coachades behov som tillfredställs, och coachen är assistent/mentor/rådgivare. För att en coaching skall bli lyckad måste coachen tala samma språk som den coachade, och bör också undanhålla sig från att tycka saker, utan i stället förklara.

Det har uppkommit en massa skrock (typiskt NLP, neurolingvistisk programmering) inom coaching-kretsar baserat på en otillbörlig och ogrundad generalisering av idrottsträningskoncept, och på att de flesta s.k. coacher inte riktigt fattar vad det handlar om, utan har en massa egna åsikter som de inte kan kontrollera. De tre tillämpningsområdena för coaching har bara två saker gemensamt, problemlösningen i sig, och att den coachade skall behålla tillräckligt mycket av initiativ för att problemlösningsprocessen skall komma inifrån.

Fysisk coaching

Den fysiska idrottsträningen går ut på att hjälpa den idrottande att träna rätt saker på rätt sätt utan att skada sig — samt att den idrottande “programmerar sig” i form av mental träning, något som består av fokusreglering och förberedelse för handlingar i ett hårt lopp som kräver hög uppmärksamhet - det finns inget övernaturligt i denna mentala träning annat än att individen är förberedd och har tränat förmågan att fokusera. Idrottstränaren är en tyst assistent som driver på, peppar, avbryter, lugnar och förklarar. Idrottstränaren kan också delta genom att träna med och vara en kompis — bland annat för att känna efter själv. Den fysiska idrottsträningens emotionella sida är: enbart stödja, och leda, inget annat.

Emotionell coaching

Den emotionella rådgivningen handlar fastmer om att en individ eller grupp av individer (vanligen en familj) skall lära sig att förstå orsak och verkan i relationerna, så att om jag säger/gör så, så reagerar den andre så. Man kartlägger så personerna och deras relationer till varandra, och arbetar systematiskt med att förändra de respektive rollerna och relationerna till att fungera på ett annorlunda sätt. Vanliga verktyg är att, förklara individers förhållningssätt genom personlighetstyp (och att förklara dessa för naturliga genom att ange en positiv funktion), att reda ut de bakomliggande känslorna i negativa reaktionsmönster samt att ge andra bättre förhållningssätt och tolkningar som kan ersätta dessa negativa reaktionsmönster. Den emotionella rådgivningens emotionella sida är oerhört komplex och kan inte ringas in i några meningar — rådgivaren måste dock arbeta utifrån att alla problem kan lösas om man vill lösa dem och alla respekterar varandra (platt och kantigt sagt).

Intellektuell coaching

Den intellektuella coachingen skall vara helt avfokuserad från individ, man är helt koncentrerad på att lösa ett problem i en problemlösningssituation där det kärvar för den “coachade”. Den enda emotion som egentligen bör finnas är ett visst fokus och tech-freakens lekfulla lattjo-lajbans-attityd inför själva problemlösningen, och — idealt sett — en verktygsneutralitet där man ser verktygen endast som verktyg med en viss tillämpning och en viss funktion. Coachingen behövs för att göra en genomgång av problemet, så att den coachade själv kan upptäcka element som saknas, tankegångar som man skjutit åt sidan och att bryta fokus på fel saker. Coachen initierar att den coachade beskriver problemen, frågar om detaljer som den coachade kan ha glömt (Einsteinmetoden: man frågar likt en dum 8-åring), så att problembilden klarnar - vanligen avbryts coachingen redan här med att den coachade utbrister “javisst ja, det där hade jag inte tänkt på!” och därefter sätter igång att arbeta vidare, utan att coachen riktigt fick reda på vad det var den coachade kom på. I mer komplicerade fall, måste coachen delta med att noggrant kartlägga den tekniska problembilden genom tekniskt frågande — och i sådana situationer krävs att coachen är nästan så tekniskt kunnig som den coachade, så att frågandet blir systematiskt och att problembeskrivningen verkligen blir tekniskt heltäckande för relevanta teknologier/vetenskaper. Intellektuell coaching kräver inte att coachen är så mycket expert som den coachade, men nästan lika mycket, vilket gör att teknisk coaching bör skötas mellan kollegor med liknande expertis — något som sedan länge är en vedertagen arbetsform i universitetsvärlden.

Principer

Postmodernt skit i coachingtänket

Jag har sett och hört om så många idiotiska beteenden. Klassikern är när en chef och förment coach avbryter problembeskrivningen med “vad tycker du själv?” Strikt sett skall sådana chefer byta tjänst till någon sorts underhuggare, kanske i pennförrådet, på grund av bristande social kompetens och för att de stör ordningen, flytet, i företaget. En annan sak som skall bestraffas med avsättning och förrådstjänst är när chefen tror att det i coaching ingår att chefen skall tycka bra eller dåligt om den coachade. En coach skall inte tycka ett förbannat dugg, utan förhålla sig åsiktsneutral (se nedan), och om detta av olika skäl inte går att förena med en chefsroll, då skall man skapa ett nytt system med separata chefer och coacher. Som pseudocoach bör också betraktas de svenska skollärare som tycker till om elevernas studieval. Jag har sett saker som borde bestraffas med utskällning, skamvrån och struthatt.

“Coachingkontraktet”

Det första med coaching är att coach och coachad skall vara överens om att coaching sker, och att bägge är i sådant läge att de kan acceptera rollerna — artighet är inte en social polityr och ett sätt att glänsa inför andra — utan det är en kulturellt vedertagen norm för formen för förhandlingar om tillfälliga relationer såsom diskussion, coaching, m.m.. I den hypotetiska grobianska kulturen kan en sådan artighet exempelvis innebära att man rycker upp en dörr till ett rum och skriker: “jag behöver coaching, är du i rätt läge?” varpå man får svaret “ja” eller “nej” eller “stör inte, stick!”.

Roll av åsiktsneutralitet

Det andra med coaching är att coachen inte skall tycka saker, och inte heller utan lägeskontroll fråga “vad tycker du själv?” — coaching kan innebära att man, helst den coachade, etiketterar specifika objekt, problem och situationer med värderande uttryck, men både coachen och den coachade måste vara helt på det klara med objekten, problemen och situationerna som man talar om innan man på allvar tycker till. Coachen skall anta en åsiktsneutral roll, som på ytan är likgiltig till enskilda aspekter av situationsbeskrivningen, och subjektiviteter kan tillhandahållas men skall då alltid tillhandahållas som varningar utformade som neutrala konsekvensbeskrivningar, eller som objektiva beskrivningar av potentiella fördelar. Det är under inga omständigheter så att en coach kan eller skall vara objektiv eller emotionellt detachad från den coachade — i stället antar coachen en öppen sken-neutral roll för att kunna tillhandahålla begrepp, förslag, idéer, tolkningsmöjligheter och en emotionell icke-subjektiviserande frihet för den coachade att välja lösning utifrån problemets diktat. Det är dumt att tro att en coach inte i grund och botten är subjektivt positiv till den coachade och coach-rollen, vad man vill få bort hos coachen är de vanliga individernas kulturella strömlinjeformning och det (undermedvetna) konsensussökande som kan begränsa individer från att hitta en korrekt lösning. Coachens roll är att vara kulturlös och icke-dömande i rollen, inte att föreslå eller acceptera dumma lösningar som strider mot kulturen som i sig så kan skapa svårigheter. Coachen skall släppa fram individens egna känslor.

Tillbaka till grunden

Det tredje med coaching är att coachen snabbt måste identifiera coachningstyp: för tekniska problem gäller intellektuell coaching, för emotionella och relationella problem gäller emotionell coaching och för fysisk träning gäller fysisk coaching, och individuella tekniker kan sällan överföras från den ena sfären till den andra, bl.a. hjälper mental träning inte ett dryft när man inte vet hur man skall hitta problemet i den krånglande skrivaren. Coachen måste med sin känsla och intuition snabbt hitta rätt roll, och vid behov möjligen kunna byta roll. De enda frågeställningar som är generellt giltiga för alla tre former av coaching är:

★ var är vi? ★ vart vill vi? ★ hur kommer vi dit?

Där coachen tillhandahåller frågandet, och den coachade tillhandahåller det uttryckliga tyckandet, när så den objektiva problembilden klarnat för alla deltagare.